So Cissi

Tänkte berätta om en vacker sommardag i mitten av juli 2007. Jag är ledig från jobbet och är i stugan med min familj. Jag är glad som en lax och min enda tanke är stranden. Vädret är fint och jag börjar cykla med handduken på pakethållaren. Det skumpar och jag tänker; oj man borde typ ha hjälm tänk om jag trillar då kommer jag ju slå skallen i en av alla dom här stenarna.

Dom tankarna försivnner snabbt och jag känner; fy fan va ledig jag är. Vinden blåser i mitt hår och när jag har cyklat i kanske en och en halv minut kör jag på en sten.  Kedjan på cykeln hoppar av och det tar tvärstopp. Jag flyger inte över styret utan jag får trampen i vaden och sadeln i aschlet. Jag står på ett ben och vill bara flänna och slå på cykeln. Jag funderar i en sekund om jag ska pilla i cykelkedjan, men ger upp det ganska snabbt. Jag kollar ner på benet, inget blod men det gör för jävla ont. Det är en grop i vaden.

Jag haltar vidare genom skogen ner till stranden. Det är synd om mig. När jag kommer fram är det inte så fint väder längre och jag känner fan va fort det kan vända från glad lax till sur brax.

Till hela historien hör att jag fortfarande har en grop och och en klump i vaden  (inte bakbenet, efter som jag inte har några framben). Jag undrar vad det är och varför det inte har blivit bra än.

Sensmoralen i den här i historien..tjaa du kanske kan hjälpa mig med det för jag vet inte riktigt.

Nu behöver du inte ens klä på dig själv (eller klä av dig). Det måste känns väldigt speciellt att ha på sig dom här magiska kläderna. Och tänk att va den som trycker på knappen.

ja nå djävulst.

En dag som denna så är en sån här youtube film väldigt välkommen. Jag går omkring och har lite för lite å göra, jag gnäller för mig själv att jag har lite mensvErk. I vanliga fall brukar jag har riktiga saker att göra, så då brukar jag härda mig i genom lite ont i magen.

Frågan är ju om hon inte är bakis eller typ full när hon sitter där i direktsändning.

Om det skulle ha varit förta april i dag så skulle jag inte bli så förvånad men sist jag kollade var det den 20 september så det HÄR är nog inte ett skämt ändå. Jag brukar alltid bli nyfiken på alla nya smaker på vad det än är. Men den här gången vet jag inte riktigt vad…hur kom dom på det?

Eller jo lite nyfiken är jag nog, det är nog nånslags sjukdom jag ha: nyfikenhets syndromet. Jag hör av mig om jag vågar testa den nya smaken. Men tills dess får du gärna pröva och meddela mig sen, om du överlever smakchocken.

Igår var jag på ett pass som kallas bobybalance på stilsportcenter. Ett skönt fast jobbigt pass och det blir jobbigare ju fler gånger man går på det. Så är det iofs med de flesta koreograferade passen, när man kan stegen och rörelserna och vet vad som kommer sen osv så kan man ta ut sig mer och mer.

Jag tyckte det gick rätt smärtfritt, jag kände ingen vissa positioner från yogan, solhälsningen, hunden osv. Nästan i slutet av passet kom en position som var stört omöjlig för mig, jag höll på tappa hakan när jag insåg att det var i pincip bara jag som inte kunde den här rörelsen. Den kallades hindu (hindi?) squat och jag tror inte ens om jag övar på den varje dag i  resten av mitt liv så kommer jag inte kunna sitta så där. Det såg helt bisarrt ut. Så nu måste du testa om du kan sitta så där och meddela mig sen.

squat squat!

Hej Bullen,

Jag har som fastnat i en loop eller nåt. Jag måste varje dag lyssna på några vissa låtar annars är det ingen dag att räkna med. Jag har en tendes att lyssna sönder låtar och hela album i vissa fall. Mikas låtar kan jag inte lyssna på längre, dom spelade jag sönder nångång där i våras likadant med Saharas senaste album.

Låtar med Queens of the stone age som ligger illa till just nu:
Long Slow Goodbye (sista delen av den låten, aldrig början)
Lost Art of Keeping a Secret (om å om igen)
No One Knows (tills öronen trillar av)
First it Giveth Number One (det råkar vara efter ovanståeende låt)

Jag har aldrig lyssnat på dom tidigare och jag lyssnar enbart på dom här låtarna, på hög volym annars får jag ont i örona. Sen i mellan åt lyssnar jag på Lasse Lindh, två album som kommer gå sönder när som helst: Jag tyckte jag var glad och Sommarens sista smak. Hans låtar passar så bra till den här pissiga hösten.

Så är det här sjukligt? Det är lite tråkigt för efter ett tag kan jag verkligen inte lyssna på låtarna som jag spelat sönder.

Innan jag lämnade ske-å så fick hjorten utanför stadshuset en liten halsduk kan man kalla det. Han tackade och sa att nu kommer han klara vintern. Jag är rätt nyfiken om den fick sitta kvar…allså halsduken, inte hjorten nog för att den har varit på vift men jag tror att ingen gör sig besväret att såga ner den – en gång till.

Hjort i profil.

Glad hjort.

Nu ska ni äntligen få se lite bilder från lägenheten. Men självklart är den bäst irl. Det enda som inte riktigt sysn på bilderna är att det är superhögt i tak.

Hallen är inte så stor men ändå helt ok.

I hallen finns toan som är större än den jag hade på ankars, iofs går det väl knappast att få till en mindre toa än den.

Emil sitter i kontoret, sladdhelvete bakom bordet.

Vardagsrummet är sort och har ett burspråk eller djurstråk som emil kallar det. obs! katten har inte dött hon mäter bara ut var soffbordet skulle kunna ha stått om man hade nått. Lampan till höger är extremt modern och ger ett jättemysigt ljus….jooo

Mira posar i vår nya säng. Jag kan inte riktigt sova som ett kryss längre…

Köket är snajsigt och stort.

Camilla hälsade på i helgen, det tog ett tag innan hon hämtade sig från chocken som hon fick av storleken av lägenheten. Men tillslut kunde vi äta wraps och shotta inflyttningspressenten som cam gav oss: ouzo såklart! Mitt shotställ kom väl tillpass.