Allt å inget

oväder.

Här är det riktigt trist väder. Men jag trotsade regnet och snålblåsten och gick ut på promenad efter laxpastan. Hur tänkte jag där? Jag, gå i regnet? När jag kom ner till strandpromenaden började jag scanna av varje litet skräp och varje liten pinne. Det kan ju vara en mask!

Hur som helst glömde jag av mig lite eftersom hela linköping gick på andra sidan ån. Jag gick helt ensam på min sida. Jag tittade på folket och inte på marken. På vägen hem så började jag om att scanna av varje pinne igen. Man kan lätt missa andra viktiga saker så som cyklister och lyktstolpar.  OCH maskar. Jag hann i sista sekund göra en manöver för att inte kliva på en 3 meter lång och 4 centimeter bred mask. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag får i kroppen när jag ser en mask. Jag vet att den aldrig kan göra mig ”illa” men jag är så rädd. På riktigt. Och jag får en impuls att börja gråta. Så hela vägen hem så höll jag på att börja gråta för varje liten pinnjävul jag såg.

Annonser

5 thoughts on “oväder.”

  1. Vi hade inte varit vänner när vi var små. Jag samlade alla jag kunde hitta i en såndär sandlådehink av modell ”inte-så-stor” och lyckades fylla den. Nu såhär i efterhand hade jag inte ens velat vara vän med mig själv av den anledningen. ;D

  2. Jenny vi hade säkert varit vänner när vi var små för då hade jag ingen sån här maskfobi. Jag samlade på spigg i olika små hinkar och lekte med dom. Usch, nä den här maskfobin växer med åren alltså!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s