plastbiten.

Tänk att en liten liten plastbit kan göra mig så glad. I somras såg jag SH på Trästocksfestivalen. Jag hade klamrat mig fast längst fram vid staketet långt innan spelningen skulle börja. Träffade några andra fans, kanske världens sötaste hockeyproffs (to be) hittade jag där längst framme. Han var runt 14 år och kom från långt upp i Norrland, så långt man kan komma innan det blir Finland. Jag hade nog gissat på hundra andra yrkesval än just hockeyproffs, han såg alldeles för smart och söt ut för att blir hockeyproffs.

Konserten då? Asbra som alltid, snyggt och tajt. Jag fick skrika med i riktigt gamla låtar och jag kastades tillbaka i tiden, då jag såg dem unplugged på stadsbibblan för ca. 100 år sedan. Mellansnacket är obefintligt men jag tror det ska vara så. Vill gärna se dem i en annan stad på en mindre klubb. Och nu till det bästa, när de spelat klart så slängde Maria ut sitt plektrum. Jag såg hur det landade det längst fram på scenen, dit man inte når. Men för en gång skulle hade jag lite tur, jag kände nämligen vakten som stod framför mig. Han sträckte sig efter plektrumet och gav det sedan till mig. Så fint.

I köket hänger husguden och vakar över mig.

Posted in

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s