Fridens liljor

Så här är det, jag lyssnade aldrig särskilt hängivet på Sugarplum Fairy än mindre visste jag att bandets trummis hade drabbats av cancer. Om någon hade sagt hans namn för två veckor sedan hade jag inte vetat vem det varit och att precis då, för två veckor sedan hade han kämpat för sitt liv – de sista dagarna i hans liv.

Jag har lyssnat på vissa utvalda sommarpratare i P1 under sommaren, scrollat lite förstrött i listan med namn. Valt någon jag visste vem det var, Kristian Gidlunds sommarprat lyssnade jag alltså inte på i somras. Utan nyss, efter han gått bort. Hans dödsbesked lästes upp i nyheterna på tv och radio och det är därför jag scrollade fram till just hans sommarprat idag. En hypad död kanske man kan kalla det, han har i sin blogg skrivit om sin kamp mot cancern och han visste att hans dagar var räknade.

Och jag hängde på hypen, vi är många som vill lyssna nu. Det kan kännas makabert att så här i efterhand intressera sig av någons ord, någon som inte finns längre. Men hans sommarprat var det bästa jag hört. Naturligtvis sorgligt från början till slut men det är inte det jag fastnar för utan för att hans ord är så vackra utan att vara högtravande, sammanflätade till en mörk verklighet. Han pratar om det mörkblåa Sverige och hur hopplöst allt ter sig. Och när han läser brevet till sitt barn som han aldrig fick, bränner tårarna under ögonlocken och det knyter sig i halsen.

Lyssna du med, det han säger är viktigt. Klicka för att lyssna

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s